Articles from januari 2016

Före filmen.
Jag lade upp trailern på Fejjan och fick en överraskande respons, inte för att det verkade som en bra dokumentär utan för att det var en familjärt ansikte på filmplanschen. Oerhört roligt.
Jag fastnade för den eftersom den utgav sig för att vara en dokumentär om svenskarnas individualism, varför så många människor i Sverige bor själva även i och utanför förhållanden osv.
Lite den platsen jag befinner mig på. Jaget och ingen annan.

Efter filmen.
Fantastisk dokumentär, verkligen fantastisk. Jag kan, utan att blinka, säga att denna dokumentär har påverkat mig som inget annat.

Den handlar om mig.

Vi får följa spermadonatorer, ensamma mammor, hippies(?), flyktingar och statstjänstemän som tar hand om dödsbo och alla är verkligen superintressanta. Bildspel är briljant och det finns en bra balans mellan humor och realitet.
Jag gick ut från bion och var helt vimmelkantig. Jag hade rätt om att den handlar om bl a mitt eget beteende som svensk och mitt eget begär efter individualism. Om varför jag vill leva ensam. Om varför jag ser till att ALLTID ha nånting att göra så att jag är upptagen med mig själv hela tiden. Om varför jag kanske kollar på många filmer och slipper fysiskt och psykiskt rätta mig efter någon. Den sociala tryggheten gör att man inte behöver umgås med fysiska personer. Kanske är därför jag blev spermadonator, jag kan hjälpa andra men vill inte involvera mig med någon annan människa som kan hindra min individualitet.

Dokumentären tar även upp hur svårt det är för flyktingar som kommer till Sverige att anpassa sig till ett samhälle där alla anser sig vara egna självgående individer och räknar med att alla ska kunna sköta sitt eget och lämna alla andra ifred. Otroligt rörande med vissa inslag av humor, skrattade t o m ännu mer andra gången jag såg den. Ja, jag har nu sett den 2 gånger och den andra gången tog jag med en polare som läser psykologi vid Stockholms Universitet för att dela skratten och tårarna med nån annan som kanske kunde hjälpa mig att förstå min individualism. Det hjälpte mig att förstå fler delar av filmen.

Hela dokumentären avslutas med skildra en läkare som har flyttat från Sverige till Afrika där människorna lever ett helt tvärt emot våra individualistiska samhälle. Där förlitar sig alla på varandra i små samhällen där den materiella standarden är mycket låg och man sätter aldrig sina egna behov främst, vilket gör att du heller aldrig är helt ensam. Helt fantastiskt.

Nånstans i dokumentären så finns också en koppling till Alicia Vikanders Ex-Machina-film och relationen, integrationen med människor men jag är inte tillräckligt smart för att lyckas utveckla hur den ser ut.
Tyvärr så nämns inte tjejen på planschen alls i dokumentären.

Jag är en priviligerad brun man med ett svenskt namn som bor i Sveriges största stad. Är man mer individ här eller i en småstad? Är man lyckligare för det?
Även nu sitter jag och påstår att en film visar hela mitt liv och skriver en text som handlar mer om mig än filmen. Individualism.

”Ska vi glasa in verandan?”

// Christoffer

Känslorna efter några veckor av Star Wars.

Före filmen.

Det här är livet för så många människor. Man växer upp med det, andas det, går utklädd som det, avgudar det osv.
Jag väntade några dagar innan jag kollade på den första riktiga trailern, möjligtvis då för att man var så rädd av vad man skulle se. Skulle The Force Awakens spoilas som i de flesta trailers som kommer ut idag? Skulle det visa sig att den verkade riktigt dålig?
Den var bra. Den var riktigt bra och allt släppte och tårarna bara rann hemma i soffan.
Väldigt bra avvägd trailer sen kanske det gick lite överhand i de senare trailerserna, vad jag hört, men den första lyckades fånga min nyfikenhet, även om det kanske inte var så svårt.

En notis är också att jag var på Comic-Con New York nu i Oktober och utan att överdriva så var minst en fjärdedel utklädda till Kylo Ren, Leia, Boba Fett osv., man kanske inte hade kunnat räkna med något annat men väldigt roligt att se och uppleva.

Efter filmen.

Och nu är vi här. Disney köpte Lucasfilm 2011 för 4,050,000,000 dollar och satte igång direkt.
Det är ju det här med förväntningar och det finns ingen film som har bygg upp såhär stora förväntningar. Jag vet knappt vart jag ska börja, jag njöt av filmen under så många tillfällen men jag vet inte om det var för nostalgin eller för att det var för att jag tyckte om filmen. Storyn är inte jättestark och har sina klara brister och man kan gissa sig till vad som ska hända under väldigt många tillfällen. Men det känns inte som det är därför man kollar på denna filmen.
Nostalgin är total och det var många gånger jag fick rysningar och bara en sån där välmående-känsla som går genom kroppen utan att jag kanske egentligen förstod vad som hände på skärmen. Hela den här känslan förstärks också med att det känns äkta, det som händer på skärmen, i universumet, man märker verkligen att det är äkta rymdskepp(nästan) som byggts och konstiga dräkter som har konstruerats in i minsta detalj. Bara det ska J.J och Lucasfilm ha extremt mycket credd för.
Mycket bra val av skådespelare också som känns genuina ock äkta även utanför filmen, kollat på diverse intervjuer nu efteråt som verkligen förstärker känslan om att dessa personerna är rätt för sina roller.

Som det ser ut idag så har jag t  o m sett den 2 gånger, både i 3D och 2D och just på den biten så känns verkligen 3D onödigt, som vanligt, tyvärr. Däremot läste jag en artikel om vilka format som J.J Abrams förespråkade som var lite intressant. Han tyckte att Laserprojektion i 3D var lite utöver det vanliga, sen vet man ju inte om han bara snackade skit eller menade det men eftersom det bara finns på några enstaka IMAX i världen så finns det väl ingen anledning för honom att promota det. Det andra alternativet är ju att kolla i formatet som J.J spelade in filmen i, 70mm, som också bara spelas på några få biografer i världen.
Jag kommer se den fler gånger, jag och många andra, så det hade ju varit kul att se den i något annat format nu när det är en så stor film.

http://geektyrant.com/news/jj-abrams-recommends-seeing-star-wars-the-force-awakens-in-this-format

Jag måste också säga att det var en mycket trevligare upplevelse den andra gången när man kanske inte var så spänd och hade byggt upp förväntningar under flera år, istället var man avslappnad och kunde njuta av filmen mer, kanske upptäcka lite fler detaljer som man missade första gången.

Vi måste ju ta upp hela den fantastiska ”jag-ska-inte-spoila-filmen”-kulturen som växte fram och som så oerhört många människor höll fast vid då när det gällde publicerade artiklar, recensioner, snacket på Facebook, Twitter osv. Det var någon amerikansk sida som skrev att; ”Såhär många människor har inte slutit uppför samma mål sen 2:a Världskriget”, vilket jag tyckte var lite fyndigt och till viss del kan stämma.

En annan sak är de otroliga historierna som dyker upp efterhand om teorier om hur allt är sammankopplat, t ex vem som egentligen är vad, ”Vem var det som gjorde så?” eller hur olika saker sammankopplas med de gamla filmerna som vi inte fick svar på. Det är ändå rätt många frågetecken man går ifrån biomörkret med, som vi kommer få svar på om 1 år och någon månad, innan dess har vi Rogue One att se fram emot i December.

// Christoffer