Före filmen.
Jag lade upp trailern på Fejjan och fick en överraskande respons, inte för att det verkade som en bra dokumentär utan för att det var en familjärt ansikte på filmplanschen. Oerhört roligt.
Jag fastnade för den eftersom den utgav sig för att vara en dokumentär om svenskarnas individualism, varför så många människor i Sverige bor själva även i och utanför förhållanden osv.
Lite den platsen jag befinner mig på. Jaget och ingen annan.
Efter filmen.
Fantastisk dokumentär, verkligen fantastisk. Jag kan, utan att blinka, säga att denna dokumentär har påverkat mig som inget annat.
Den handlar om mig.
Vi får följa spermadonatorer, ensamma mammor, hippies(?), flyktingar och statstjänstemän som tar hand om dödsbo och alla är verkligen superintressanta. Bildspel är briljant och det finns en bra balans mellan humor och realitet.
Jag gick ut från bion och var helt vimmelkantig. Jag hade rätt om att den handlar om bl a mitt eget beteende som svensk och mitt eget begär efter individualism. Om varför jag vill leva ensam. Om varför jag ser till att ALLTID ha nånting att göra så att jag är upptagen med mig själv hela tiden. Om varför jag kanske kollar på många filmer och slipper fysiskt och psykiskt rätta mig efter någon. Den sociala tryggheten gör att man inte behöver umgås med fysiska personer. Kanske är därför jag blev spermadonator, jag kan hjälpa andra men vill inte involvera mig med någon annan människa som kan hindra min individualitet.
Dokumentären tar även upp hur svårt det är för flyktingar som kommer till Sverige att anpassa sig till ett samhälle där alla anser sig vara egna självgående individer och räknar med att alla ska kunna sköta sitt eget och lämna alla andra ifred. Otroligt rörande med vissa inslag av humor, skrattade t o m ännu mer andra gången jag såg den. Ja, jag har nu sett den 2 gånger och den andra gången tog jag med en polare som läser psykologi vid Stockholms Universitet för att dela skratten och tårarna med nån annan som kanske kunde hjälpa mig att förstå min individualism. Det hjälpte mig att förstå fler delar av filmen.
Hela dokumentären avslutas med skildra en läkare som har flyttat från Sverige till Afrika där människorna lever ett helt tvärt emot våra individualistiska samhälle. Där förlitar sig alla på varandra i små samhällen där den materiella standarden är mycket låg och man sätter aldrig sina egna behov främst, vilket gör att du heller aldrig är helt ensam. Helt fantastiskt.
Nånstans i dokumentären så finns också en koppling till Alicia Vikanders Ex-Machina-film och relationen, integrationen med människor men jag är inte tillräckligt smart för att lyckas utveckla hur den ser ut.
Tyvärr så nämns inte tjejen på planschen alls i dokumentären.
Jag är en priviligerad brun man med ett svenskt namn som bor i Sveriges största stad. Är man mer individ här eller i en småstad? Är man lyckligare för det?
Även nu sitter jag och påstår att en film visar hela mitt liv och skriver en text som handlar mer om mig än filmen. Individualism.
”Ska vi glasa in verandan?”
// Christoffer